Värsta resdagen ever

Puhh, vilken dag.
Kl 05.00 ringde klockan på hostelrummet i Bangkok. 45 minuter senare satt vi i en taxi med en - att döma av hans underliga läten - döende taxichafför. Runt kl 07.00 satte vi oss på bussen (som förövrigt tack och lov i stort sett höll svensk turistbussklass). Här satt vi, och satt... och satt. Efter att ha suttit i 11,5 h (varav vi de sista tre timmarna var säker på att vi var framme när som helst) bortsett från några toastopp (för få) och en matpaus (åt från något gatukök) kom vi slutligen fram till Don Sak och piren varifrån vår färja till Koh Samui skulle avgå. Skönt, tänkte vi. Nu är vi ju i stort sett framme. Extremt trötta och less på livet som vi var vid det här laget halvsov vi på några stolar under den 1,5 timme långa båtfärden.
Väl framme på ön väntade inga taxibilar som vi förväntat oss. Istället skulle bussturen fortsätta. Bussen hängde alltså med färjan över.
Här hamnade vi i en aningen prekär situation. Två vita, svenska pojkspolingar ensamma bland en bunt icke-engelskatalande thaiar är inte en bra kombination om man vill ta reda på vart man är på väg.
Bussen lämnade oss för övrigt vid en toapaus tidigare under dagen. Som tur var råkade Andreas komma ut från pissoaren precis då och se bussen rulla iväg. Tur var väl det, annars hade vi stått där utan väskor, mobil, mm mitt ute ingenstans i Thailand.
Hur som helst.
Där rullade vi alltså vidare i bussen och hade ingen aning om vart vi var på väg och ingen var förmögen att tala om det för oss heller.
Efter vad som uppskattningsvis var en halvtimme kom vi äntligen fram till en bussterminal. Här fanns inga taxis, utan vi blev hänvisade till en, något mysko, man med en pick-up.
Det fanns inte mycket att göra åt saken, så tillsammans med vad vi antog var tre - ber våra äldre läsare om ursäkt för uttrycket - horor gav vi oss av till mannens bil. Tjejerna hoppade in i bilen medan Andreas och jag fick hoppa upp på flaket tillsammans med alla väskor.
Så där satt vi. Med skräckblandad förtjusning susade vi mot vad vi hoppades var vårt hostel. Risken fanns, insåg vi, att vi nu var på väg med tre horor och deras hallick till någon mörk gränd där vi skulle bli bestula på allt vi äger och har, styckad i bitar för att slutligen bli sålda, i separata delar, till svarta marknaden för levande organ.
Efter ett tag framgick dock, som tur var får man väl kanske tillägga, att vi faktiskt inte skulle bli slaktade. Dock hade föraren ingen aning om vart vårt hostel låg, men efter att ha cirkulerat områdena ett tag och ringt några samtal kom vi ÄNTLIGEN fram till vårt hostel.
Och här är vi nu.
Än så länge känns allt med boendet bra.
Träffat Adam har vi gjort också. Käkade lite. Kändes rätt välbehövligt efter att ha levt på två små mackor till frukost, en liten tallrik thaimat till lunch och två bullar och lite vatten till fika. Kl 23 var man rätt hungrig med andra ord...

Nä, nu var det 20 timmar sedan den här hemska dagen började. Nu blire sömn. Bilder från Hongkong och Bangkok kommer i dagarna. Första prioritet nu är att försöka få tillbaka brännan.


P.S 12 h bussresa + 1,5 h färja kostade 600 bath = 120 kr = helt okej. D.S


God natt världen,
/Mattias