*Varning för långt inlägg*
Eländes elände. Efter att i flera månader haft lite små motgångar från och till så som det ska vara och som inte är så betydelsefulla i det stora hela, utan snarare en del av upplevelsen så har motgångarna eskalerat rätt rejält de senaste dagarna - därav inget blogginlägg.
I tisdags var det Full Moon Party. En rolig upplevelse där vi förfestade med några andra svenskar på vårt rum som vi aldrig träffat förr. Vi kroppsmålade oss med mer, precis som seden säger.
Efter det drog vi till stranden där tusentals och åter tusentals människor hoppade runt.
Här började problemen. Vi hade på oss färgglada badshorts kvällen till ära. Tyvärr var fickorna inte de bästa i dessa. Jag går alltid och känner i fickorna så att mobil och plånbok är kvar. Helt plötsligt var mobilen borta. Vi lyste överallt på marken men hittade den inte. Dagen efter ringde vi mitt nummer, någn svarade, men lade på. Min mobil hade alltså blivit stulen. Yaay. Kul. Inte.
Själva mobilen var skitsamma, jag hade säkert köpt ny om någon månad ändå, det värsta nu är att alla bilder och filmer från australien som jag tagit med mobilen är borta, vilket suger något fruktansvärt.
Motgång numero 1 alltså.
Två dagar efter Full Moon Party började jag må fruktansvärt dåligt. Tänkte att det skulle gå över och folk runtomkring mig lugnade mig med det samma. Vid 17-tiden insåg jag att ja snarare blev sämre, så jag blev skjutsad till sjukhuset av hotellpersonalen.
Väl där fick jag beskriva mina symptom, precis efter att detta var gjort började jag kaskadspy i över en minut. Här trodde jag på riktigt att det var slut att jag skulle dö. Det är ju thailand, så jag nojjade över metanolförgiftning eller dylikt.
De lade mig på en säng, tog blogprov och lät mig sedan pissa i en kopp. Allt sköttes väldigt professionellt.
Efter en halvtimmes mycket jobbig väntan (mådde bättre efter att ha spytt i alla fall) så gav de mig beskedet att jag var matförgiftad och inte behövde oroa mig. Lättnaden är svår att beskriva.
Sedan dess har jag knappt ätit något på några dagar, men efter en kväll med åtskilliga toalettbesök så har det gått åt rätt håll och idag skulle jag tro att ja kan äta normalt igen. Aja, man får väl se det positivt - jag har i alla fall blivit av med min fettreserv som jag byggde upp i Australien. Värsta bara är att träningen blivit lidande.
Motgång numero 2 således.
Eftersom jag mådde piss så var vi tvungen att stanna ytterligare en natt på Sabaii Bay Resort på Koh Phangan. Nämnas bör att personalen var väldigt tillmötesgående och hjälpte oss med det vi behövde. Han som ägde hotellet var för övrigt en svensk gammal friidrottare vid namn Pär som bland annat gjort 7.02 på 60 m (Andreas har gjort 7.01) och 6.90-någonting i längd.
Angående friidrott så spenderade vi större delen av fredagen åt att ligga och titta på IEM från Göteborg på Eurosport. Då satan önskade man att man var i Sverige och Göteborg iaf!
Hur som helst så skulle vi dra till Phuket under lördagen istället. Vi klagade på vår resa från Bangkok till Koh Samui, det skulle vi inte ha gjort.
Resan började med en tre timmar lång båtresa med bra stek. Det var nice, sen satte vi oss på bussen mot Phuket...trodde vi. Efter några mil stannade vi för att tydligen bli skeppade till olika destinationer med minibuss. Här upptäcktes också att de äckliga thaiarn rotat igenom allas väskor. En tysk hade fått sin kamera stulen, men vi hade bara kläder i våra stora väskor, så för oss var det lugnt.
Efter ca 30 min kom en minibuss som skulle oss köra de ca 30 milen till Phuket.
Jag och Andreas fick dela på framsätet, vilket snarare var gjort för en och inte två personer. Möjligen två små thaiar då. Det var näst intill outhärdligt att sitta vridna som vi gjorde. Hemskt. Ont överallt.
Chaffören var nog bland de vidrigaste varelser vi någonsin stött på och vi önskar honom verkligen inget gott här i världen.
Först sade han till oss att ingen fick prata, så där satt vi timme ut och timme in tysta medan han harvade fram i ca 70 km/h på motorvägen. Troligen fick han betalt per timme.
När vi började närma oss Phuket och trafiken började tätna började några fransmän längst bak i bussen prata. Då fick idioten damp, knäppte upp sitt bälte och dundrade iväg i 120 km/h på en kurvig 60-väg.
Så där satt man, fasandes för sitt liv för andra gången på fyra dagar.
En stund senare var han ca 30 cm från att köra ihjäl en mopedist. Hans reaktion var en tvärnitning och några, sannolikt inte allt för trevliga ord, ut genom rutan.
Motgång numero 3 var alltså ett faktum.
Thaiar är på många plan ett hemskt folkslag och det är inte underligt att de lever i ett så outvecklat land som de gör.
Tacka vet jag underbara Sverige...
/Mattias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar