Igår var dock jag, Mattias, tvungen att stanna hemma från jobbet pga sjukdom; halsonda och feber. Men, men, det är som det är!
Andreas knegade ensam under onsdagen på lagret där vi jobbat måndag-tisdag. Joel jobbar kvar på sitt lager där han har jobb t.o.m måndag. Andreas och jag har för närvarande inget jobb.
Apropå ovanstående så måste vi nämna att vi igår ÄNTLIGEN fick våra icke-skattade pengar in på kontot. Så vi blev med andra ord inte blåsta trots allt. *puh*. Det blir för övrigt eventuellt mer gardening-jobb.
Nåja, låt oss då anknyta inlägget till dess rubrik (det blev visst lite av en novell, så känner du redan här att du inte är så lässugen för tillfället så rekommenderar vi dig redan nu att ge upp läsningen för idag).
I måndags innan vi åkte till jobbet gick jag och Andreas glada och trötta i hågen (klockan var sju på morgonen) in i en närbutik som låg precis vid busshållplatsen "Collaroy".
Vi bad om att få köpa två st bussbiljetter som var giltiga för tio bussturer vardera, så kallade "TravelTen". Sagt och gjort så gick vi några minuter senare därifrån med två st TravelTen-biljetter och 28 dollar fattigare vardera...trodde vi! Men så var tyvärr inte fallet. När vi klev på bussen visade det sig att Andreas fått en enkelbiljett. En enkelbiljett för 28 dollar (227 SEK). Ett misstag tänkte vi och bestämde oss för att gå tillbaka till affären då vi kom hem från jobbet.
9 timmar senare kom vi åter till affären. Denna gång var det frun till mannen som sålt oss biljetten som jobbade. Vi förklarade vad som hänt och förväntade oss ett vänligt bemötande...FUCK NO! Kärringen började, på ett väldigt upprört och ovänligt sätt, säga att vi var lögnare och att det var (för att citera) IMPOSSIBLE att något liknande kunnat ske. Hon sade att hennes make visat upp biljetterna för oss och personligen visat oss att det var TT-biljetter. Det här var däremot naturligtvis en lögn.
Efter att på ett kanske mindre vänligt men knappast ohövligt sätt, ha sagt åt henne att vi skulle sprida till alla på hostelet att aldrig handla i hennes butik igen och att de livnär sig på att blåsa blåögda backpackers, så gick vi till hostelet för att ta hjälp av personalen där (jag vet att det inte handlar om några astronomiska summor, men det handlar om princip och vi är dessutom här på en väldigt tajt budget). Mike på hostelet följde med oss, samtidigt som han berättade att det inte var första gången något dylikt skett. Efter att han pratat med vår kära vän butiksdamen så kom de överens om att hon skulle återkomma då hon fått något slags register av sålda biljetter (detta efter att hon först försökt bevisa våra "lögner" med ett annat register som Mike efter ett tag noterade gällde 5/11 och inte 11/11).
Två dygn gick och av en händelse råkade jag se henne i receptionen på hostelet då jag, halvt död, var påväg för att laga frukost.
"Oj, stort att hon släpat sig hit", tänkte jag.
Jag gick dit för att konversera med henne och fråga om hon insett att hon hade fel. Det tog ca tio sekunder innan hon började skrika att jag var en lögnare och att jag hotade henne (jag hade inte sagt det minsta förargelseväckande). Efter ett tag kom hostelpersonalen och bad henne att dämpa sig, då blev käringa ännu surare, och då dök hostelchefen, James, upp. Jag informerade honom om läget och han bad oss följa med in på hans kontor. Där fick tanten berätta om allt hemskt backpackers bidragit med under åren.
Efter ett tag dök Mike upp, då blev tanten galen och började skrika "You be quiet!! Me not talking to you! Stop interrup. You think I start over again?"
Efter många om och men där James försökt försäkra tant Sur att vi är hederliga grabbar (passande nog hade jag några minuter tidigare lämnat in rikemansplånboken vi hittade i lördags. Naturligtvis utan att ha tömt den på sedlar), erbjudit sig att själv betala (vilket jag naturligtvis aldrig gått med på) och annat dividerande hit och dit så gick asiattanten till slut med på att ge oss pengarna tillbaka.
VICTORY!!
Vad ville vi då ha ut av det här inlägget då?
Jo, följande:
* Personalen på Sydney Beach House YHA i Collaroy är helt outstanding. De har hjälpt oss med allt vi bett om, de har hjälpt oss att skaffa jobb, de har givit oss jobb utan att vi ens bett om det, de är trevliga och de är professionella. Vi rekommenderar dem VARMT. Fem av fem tomaters.
(En fullständig recension av själva hostelet kommer någon gång nästa vecka troligen...en recension av Maze och Wake-Up inne i Sydney är på G också).
* Handla INTE på närbutiken mittemot Beach Club vid busshållplatsen i Collaroy. Otrevligare och oprofesionellare personal får man leta efter. Gå 50 meter längre längs samma gata och du kommer till en mycket bättre butik.
* Bryta mönstret i bloggen och skriva ett lite annorlunda inlägg.
Sådär. Vi vann alltså till slut. Pengarna var knappast den viktiga segern här. Det hela känns mycket bra såhär i efterhand.
Vi hörs,
/Mattias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar